I veckan intervjuade jag bokslukarna Mira Jansson och Elsa Teg. Två 19-åringar från Härryda som driver ett boktipsar-konto på Instagram. På frågan om vad litteraturen har som andra konstformer saknar så svarade Mira: ”Man kan hitta en jättegammal bok och relatera till känslorna, trots all tid som gått så är vi innerst inne väldigt lika”. Jag håller med, det är något nästintill berusande att känna sig nära historien – oavsett om den är fiktiv, faktamässig eller ett mish-mash däremellan. Man kan dansa tryckare med madame Bovary, Pettson eller Platon.
Men det är inte text allena som kan skapa närhet till historien.
Häromdagen strosade jag planlöst på en second hand, för att slå ihjäl tid, när jag trillade över en svart manchesterkostym. Den var frän, i fler än en betydelse skulle det visa sig, kavajen passade perfekt. Den såg vid första anblicken helt oanvänd ut – men en biljett från Paris tunnelbana skvallrade om dess tidigare ägare. En fantasieggande proveniens. Svart manchesterkostym i sexigt snitt från Paris. Måste tillhört en bokförläggare med gott renommé, eller kanske en bitsk litteraturkritiker, Jean-Luc Godard dog säkert i den. Ja, så måste det vara, något annat är otänkbart.
Godards sista kostym skulle snart bli min.
Innan jag fortsätter vill jag lägga in en brasklapp för vad som komma skall. Jag har en notoriskt usel näsa, odörer eller dofter går mig förbi. En mycket bra egenskap under alla år jag knegat hemtjänst men ibland också ett problem, som det skulle visa sig.
Den enorma kissfläcken – pissets Mordor.
Jag kastade mig in i en provhytt för att testa kostymbrallorna och trots ovannämnda usla näsa så kände jag en vagt bekymrande odör. ”Fasen, vad den här provhytten luktar illa”. Strunt samma, jag slängde hoppfullt på mig brallorna, hann notera att de sitter ju riktigt bra – Godard måste haft en lika trind midja som moi – innan min blick stelnade förskräckt i spegeln. I höjd med mitt skrev, i den svarta manchestern bredde ett mardrömslandskap ut sig – den enorma kissfläcken – ett pissets Mordor. Inte en liten skvätt orsakad av en blåsa med fluktuerande knipförmåga. Det var full-blown inkontinens, en alkis som struntar i vilket, pisset ska ut till sista droppen. På ena låret såg det ut som Vänern och på andra Vättern, i skala 1:10.
Med ens blixtrade synapserna i luktcentrat, odören slog ut i full blom. En djup, mångbottnad och frän urinlukt, en odör som endast kan produceras av en nittioplussare med ena foten över pärleportens tröskel.
Närheten till den döde parisarens nedkissade relik skickade rysningar längs med låren i flera timmar efteråt.
Där stod jag förstelnad och stirrande, med en död parisares nedkissade brallor på mig och kände historiens vingslag. Jag var honom, Je suis alkad parisare, när han föll ut ur metron, med pisset som strålade i kapp med hjärtinfarkten. Närheten till den döde parisarens nedkissade relik skickade rysningar längs med låren i flera timmar efteråt.
Jag tänker på Miras ord, om hur böcker kan överbrygga nu och då och skapa närhet till historien. Tack och lov håller också litteraturen historien på en betryggande armlängdsavstånd. Tillräckligt långt bort för att man ska slippa känna pisslukten.
LÄS MER:Här är bästa badplatserna i Härryda – experternas tips
LÄS MER:Linnéa jagar jättebalsamin: ”Detta gissel”
LÄS MER:Bokslukarna från Härryda ger sina bästa boktips för lata sommardagar
