Det mest besökta gudstjänstrummet i Landvetter Härryda pastorat ligger inte i någon av de två vackra kyrkorna. I stället finner jag det i Landvetters församlingshem, ett stenkast från resecentrum. Där ligger Det eviga ljusets kapell.
Det är ett anspråkslöst men ljust och helgat rum, där andakt firas nästan varje onsdag året runt före sopplunchen. Stora helger innebär större fester. På julafton i går, eller när den nu var dukade man upp julbord med underhållning för människor som kände att de ville komma ut en sväng.
När jag strax före jul kavade genom snömodden från Resecentrum, fattade jag inte var församlingshemmet låg förrän jag såg svenska kyrkans gulröda fana vaja vid en typiskt sjuttiotalistisk låg huslänga. Även huvudingången till kapell och matsal var undanskymd. Det är som det ska. Jesus var också anspråkslös. Det är julkrubbans budskap: Gud finns i ett nyfött litet barn i ett enkelt stall. Pompa och ståt rimmar inte helt med julens glada budskap.
Sjuttiotalets småkyrklighet har jag alltid varit förtjust i – enkla kyrkor mitt i förortsbyn. Både Gud och kyrka gör mest gott mitt ibland människorna, i våra dagliga liv. Därför beklagar jag att Landvetters flygplats inte har någon flygplatspräst längre.
En församling i svenska kyrkan ska finnas där för sina lokala medlemmar – territorialprincipen, kallas det. Men så finns också vistelsebegreppet. Det innebär att en församling ansvarar andligt för alla som vistas inom församlingens gränser, inte bara för de egna medlemmarna.
Församlingar i Kumla har exempelvis fängelsepräster. Sjukhuskyrka finns i de flesta församlingar där sjukhus finns. Och ansvaret för de runt sju miljoner själar som årligen passerar Landvetter, faller på pastoratet där flygplatsen råkar ligga.
Så länge Landvetter/Härryda pastorat fick ekonomiskt stöd från Göteborgs stift kunde de hålla flygplatsen med egen präst – en uppskattad sådan, både av kyrkan, personalen och passagerarna. Men när stiftets pengar försvann, försvann snart också prästtjänsten. Det känns lite tomt. Swedavia kan och vill ringa Landvetter-Härryda pastorat närhelst de behöver kyrkan, men det blir förstås inte samma sak som en präst i tjänst på själva flygplatsen.
Landvetter är förstås inte Chicago, men ändå.
Några år före pandemin träffade jag flygplatspräster från hela världen under en konferens på Arlanda. En av Chicago Airports präster – Chicago ORD har även flygplatsrabbin och flygplatsimam – berättade att han dagligen vandrade en eller ett par mil runt den jättelika flygplatsen för att upptäcka människor i nöd.
Ett tappat pass, en förlorad anhörig, ett krossat hjärta – flygplatsprästens uppgift är att se, trösta och konkret hjälpa. Vid en kris på flygplatsen kan människor lugnas av blotta uppenbarelsen av en präst i tjänst. Landvetter är förstås inte Chicago, men ändå. Men jag förstår att resurser inte alltid räcker till allt man vill göra. Sopplunch mitt i byn är viktig, i en kommun där inte alla har det väl ställt som man kanske skulle gissa.
Vid kriser som skilsmässa eller sjukdom är de ekonomiska marginalerna ofta obefintliga. Antalet konfirmander i Härryda kommuns församlingar ligger långt över riksgenomsnittet, men även här finns problem med våld och droger. Men Landvetter där de flesta äger sin bostad är förstås inte som Göteborgs nordöstra förorter. Där bor ”de andra”. De som har en annan religion. De som talar andra språk. Det är lätt att bli rädd för dem, att måla upp demoniska bilder, om man sällan eller aldrig träffar dem. Det är då luciatåget omförhandlas från karnevaliskt upptåg till en påstått traditionstyngd exklusivt kristen helg som skiljer ”oss” från ”dem”.
Lucia har kort sagt ingen röd dag i våra kalendrar.
Kyrkan i Sverige har inte förrän på sistone högtidlighållit Lucia. Den protestantiska reformationen på 1500-talet satte stopp för det idoga dyrkandet av hundratals helgon, Lucia var ett av dem, som innan dess präglade svensk kyrksamhet. Det är mycket vackert med luciatåg och sång i våra kyrkor, men Luciafirande i Sverige är ingen exklusivt kristen uråldrig tradition. Lucia har kort sagt ingen röd dag i våra kalendrar.
Lussetågens rötter, elva nätter före jul, är trassliga. ”I den folkliga föreställningsvärlden var lucianatten farlig” skriver Nordiska Museet på sin hemsida. ”Övernaturliga väsen var i rörelse och exempelvis talade djuren. Själva namnet Lucia kommer av latinets lux, som betyder ljus. I folklig tradition förknippades namnet genom ljudlikheten emellanåt med Lucifer, Djävulen själv.” Lussekatter är med andra ord inte oskyldiga.
En av luciafirandets rottrådar är karnevalen. Vid Lucia om inte förr sade människor i det gamla Sverige farväl till köttet, carne vale på latin, för att gå in i adventsfastan. Som alla karnevaler präglades lucia av folkliga upptåg, festande och utklädningslekar. Tillsammans med valborg och midsommar tillhör luciadagen än i dag de mest inrotade fylleslagsdagarna bland svenska unga. Det är sorgligt, men mer traditionellt rotat i forna tiders lussefirande än Lucia som kristen högtid – eller som skönhetstävling för blonda långhåriga flickor, ett fenomen som initierades av Stockholms-Tidningen år 1928 och idag redan tycks på väg att försvinna.
Manliga lucior har förr förekommit både vid universiteten och på andra håll.
Samtida unga kvinnor identifierar sig nog mer med helgonet från Syrakusa som hellre slet ut ögonen på sig själv än att giftas bort mot sin vilja – Lucia som feministisk ikon. Men idén att Lucia i lussetåget till varje pris måste vara kvinna är också ny. Manliga lucior har förr förekommit både vid universiteten och på andra håll – i Skinnskatteberg år 1820 fanns exempelvis en till lucia utklädd dräng. Det mest traditionellt kristna i ett svenskt luciatåg torde kort sagt varken vara tomtar, pepparkaksgubbar eller Lucia själv, utan stjärngossarna.
Ursprungligen i svensk tradition dök de upp på juldagen eller trettondedagen, och föreställde då de vise männen som uppvaktade Jesusbarnet med gåvor.
Kristet och hedniskt, traditionellt och modernt flätas ihop med varandra under alla våra stora helger. Lucia – som dock alltså inte är en kristen helgdag i Sverige – är ett av de mest slående exemplen. När Solbackens förskola i Landvetter gick luciatåg för mig och de andra seniorerna efter sopplunchen i församlingshemmet mellan Lucia och jul – inte ett öga var torrt – anslöt de underbara små tomtarna och pepparkaksgummorna till en karnevalisk tradition som kanske vore värd en renässans.
Samtidigt är det överrumplande vackert om Lucia i samtiden plötsligt får karaktär av kyrkohelg till åminnelse av ett katolskt helgon. Det visar i så fall att julens glada budskap fortfarande fröar av sig och ”kristnar” fester som tidigare var mer världsliga. Och katolikerna är uppenbarligen inte längre något rött skynke för svensk protestantism.
De hotfulla ”andra” är idag muslimerna. Men i lussetåget får alla plats, om de har lust. Man får vara den man är, och i en karneval klär människor ut sig till vad de vill.
Maria Küchen är frilansande kulturskribent och författare. I två gästkrönikör med jultema gör hon nedslag i Härryda kommun.
LÄS MER:Möten mellan människor är julens och kyrkans uppgift
LÄS MER:Julknåp med Härryda-Posten! Vi bjuder på en hel bilaga med korsord, sudoku och spel!
