Det är fantastiskt med läsarrespons men att så många föräldrar hört av sig efter vår artikelserie om hemmasittarna, som vi kallat för Sveriges bästa skola, är också skrämmande. Berättelser från familjer som i många år befunnit sig i en liknande situation som 13-årige Teo och hans familj. Barn som sitter hemma, lider av depression och självmordstankar. Lärare och rektorer som står handfallna. Föräldrar som offrar allt för att rädda sina barns framtid och skolgång och på kuppen förlorar jobb, inkomster och bränner ut sig.
En pappa hör av sig till mig och berättar att hans snart myndiga son i princip aldrig varit i skolan – i över tio år. Hur är det möjligt?
Härryda-Posten skrev om hemmasittarproblematiken i Härryda redan 2015. Att döma av de siffrorna tycks antalet hemmasittare ha ökat. Hur kan det komma sig att kommunen inte lyckas vända problematiken?
Det svar som jag själv fått flera gånger när jag ställt frågan till ansvariga är: ”Det är komplext”. Visst är det. Det hjälper dock föga att konstatera det, om man inte börjar bena i det nystan av orsaker som gett upphov till dessa problem.
Men några möjliga svar har framträtt ur de intervjuer jag gjort med politiker, tjänstemän och föräldrar.
En förklaring tycks paradoxalt nog ligga i att den kommunala byråkratin både funkar som den ska och att den inte funkar som den borde.
Föräldrar till hemmasittande barn kastas in i en tjänstemanna-tombola som aldrig slutar snurra.
Styrkan i en kommunal byråkrati ligger i att den är neutral, opersonlig och genom lagstyrda standardiserade procedurer ska se till att alla behandlas lika och ingen enskild ska få förtur eller förmåner. Insatser ska vara mätbara och utvärderingsbara. På så vis ska man säkra en effektiv apparat.
Paradoxalt nog kan den kommunala byråkratin vara så urbota ineffektiv, alla procedurer som ska säkra en lika och korrekt behandling skapar en tröghet i organisationen. Den höga arbetsdelningen gör att ansvaret strilats så tunt över tjänstemannastaben att alla pekar på näste man i ledet som ansvarig för ditten eller datten.
Föräldrar till hemmasittande barn kastas in i en tjänstemanna-tombola som aldrig slutar snurra. De pekas ständigt vidare. De neutrala opersonliga processernas långsamma gång och återvändsgränder lyckas inte ge lösningar på högst individuella problem.
Att kanske lite slarvigt prata om hemmasittare som en grupp är trubbigt. Det är en brokig grupp bestående av barn och unga med olikartade problembild, som alla behöver personligt anpassade insatser. De mallbaserade lösningarna lyckas inte fånga upp dem. Och den opersonliga byråkratin får högst personliga konsekvenser – mental ohälsa, sjukskrivningar och en krympande familjekassa. Byråkratin funkar som den ska och just därför lyckas den inte lösa barnens problem.
I intervjun med utbildninsnämndens ordförande Sven Karlsson (M) att kommunen måste bygga in en ”formaliserad flexibilitet” och det tycks i dagsläget saknas.
Men det som ska vara byråkratins paradgrenar, standardiserande förfaranden, mätbarhet och utvärdering tycks i dessa ärenden också fallera. Handlingsplaner för hög frånvaro följs inte, utredningarna visar gång på gång brister, frånvarorapporteringssystemet är så pass trubbigt att problemets magnitud är höljt i dunkel för de som är ytterst ansvariga.
Alla vill väl – ändå blir konsekvensen att de drabbade barnen utsätts för en form av våld.
Skolan är, enligt flera jag intervjuat, kroniskt underfinansierad och arbetsplatsen förflyktigad – rektorer och lärare byter ständigt jobb. Kontinuiteten som är a och o för barn med NPF-diagnoser är lika med noll. En ekonomisk närsynthet tycks prägla varje instans, vilket i slutändan leder till större kostnader för organisationen när hundratals barn inte är i skolan.
Alla vill väl – ändå blir konsekvensen att de drabbade barnen utsätts för en form av våld. Alla resurser en familj lyckas uppbåda för att få rätt mot ett kommunalt maskineri räcker inte till, och när orken är slut är det få som ens har kraft att berätta om den storm som drabbat dem. Den tystnaden är livsfarlig, i det osynliga finns sällan en politisk vilja att förändra. Och det är väl just här journalistiken har sin främsta roll – att synliggöra missförhållanden som i bästa fall kan leda till en förändring.
LÄS MER:Så vill Sven Karlsson (M) få hemmasittarna tillbaka till Härrydas skolor
LÄS MER:Hemmasittarnas jurist om barnen som inte får rätt hjälp: ”Ett samhällssvek”
