En kvinna har lång erfarenhet som barnläkare på neonatalavdelning. En annan person är ambulanssjuksköterska i grunden. En tredje har jobbat som illustratör för barnböcker. En fjärde är ingenjör. Vissa kan några ord på svenska, andra kan mycket mer.
Gemensamt är att de har flytt från Ukraina och nu sitter i vuxenutbildningens lokaler i Mölnlycke där de ska lära sig svenska, särskilt ord och fraser som är användbara inom vården. Ett projekt som Härryda-Posten tidigare berättat om, som riktar sig mot flyktingar från Ukraina.
– Jag försöker göra allt för att börja mitt liv här, så det här är en bra start. Jag är orolig för att Sverige ska säga att jag behöver lämna, det är jag rädd för, att åka tillbaka, berättar Oksana Budonna.
Hon är utbildad lärare från Sumy. En ort som ligger ungefär tjugo mil från gränsen till Ryssland, i östra Ukraina. När kriget bröt ut arbetade hon som butikschef i en affär som sålde ost och alkohol.
– Lite som Systembolaget, säger hon för att förtydliga.
När kriget började kom rysk militär och ockuperade hennes hemstad.
– Vi hade två dagar på oss att lämna. Jag kom hit med två barn, en son som är 17 år, som blir 18 år nu i maj, och en liten, som bara var sju månader. Jag tänkte att ”jag är här några månader. Det blir en kort tid, en liten väntan innan vi återvänder.”
”Vad kommer efter kriget?”
Nu är hon en av sjutton deltagare i ett vårdintroduktionsprojekt, som Härryda kommun bestämt sig för att erbjuda de som har flytt från Ukraina men som inte haft rätt till SFI. Här pluggar hon svenska och har samtidigt jobbintroduktion på en daglig verksamhet för personer upp till 50 år.
Ett år har passerat sedan hon kom hit med bara en väska och två barn. Hon bor nu i en lägenhet i Mölnlycke, som kommunen och andra har hjälpt till att fylla med praktiska saker.
– Tiden går, och man börjar tänka: Vad ska jag göra sedan? Jag vill inte att min son ska vara i armén. Jag vill att mina barn ska känna sig trygga, ha ett liv utan krig. För vad kommer efter kriget? Det kommer vara en svår period, säger Oksana Budonna.
Vad tycker du om utbildningen?
– Den är bra. Läraren håller inte bara lektioner, utan försöker kommunicera med kommunen, exempelvis när någon som inte kan språket lika bra behöver hjälp med praktiska saker.
Oksana Budonna kunde bara sitt hemspråk när hon satte fötterna på svensk mark. Och utan rätt till SFI har hon själv betalat för privatlektioner i svenska.
– Jag pratade bara med Google translate. Det har varit jättesvårt. Om inte människor hade hjälpt till så kan man inte komma till bank, sjukhus och så, när man inte kan prata. Nu känns det bra. Att det inte är förra året längre. Det känns lättare och jag känner mig trygg här.
Hon berättar att många människor varit väldigt hjälpsamma. Ett av tillfällena som fastnat i minnet var när hon bodde på Hindås camping.
– Vi märkte en man som satt utanför campingen i en bil. Han bara satt där. Varje dag. Sedan kom han med cyklar. Han hade räknat alla barnen på campingen.
Ksenya om projektet: ”Vi simmar i språkhavet nu”
Bredvid Oksana Budonna sitter illustratören Ksenya Vashkulat, som också är på en daglig verksamhet.
– Jag kan inte lika bra svenska som Oksana, ursäktar Ksenya Vashkulat sig snabbt innan hon fortsätter:
– Vi simmar i språkhavet nu. Vi pratar, pratar, pratar hela tiden. På arbetsplatsen och här. Mina arbetskamrater är så snälla, de stöttar mig och försöker prata. Jag förstår allt, men det är svårt när någon inte pratar så bra.
Härryda-Posten har tidigare rapporterat om hennes första utställning i Mölnlycke, där soldater tecknas som katter.
Hon har tidigare arbetat som illustratör för barnböcker. Men menar att just det inte är lika enkelt nu.
– Du vet barnböcker, glada motiv. Och nu känner jag mig inte glad, så det är svårt att göra det. Men jag ritar när jag kan på fritiden, på natten.
Vad jobbar du med nu?
– Jag jobbar med ungdomar, vi gör aktiviteter, rider, promenerar. Min son är autistisk, så jag är van med arbetet. Han är 16 år och går i en specialklass. Det var lite svårt i början. Innan kursen startade frågade jag lärare om sonen kunde stanna längre i skolan. Han väntar på mig, klockan 13 sitter han med jacka och mössa i korridoren, säger Ksenya och visar med händerna hur mössan är nerdragen över huvudet, innan hon fortsätter:
– Och väntar på mamma i korridoren. Jag slutar klockan 15, ibland klockan 16. Jag springer direkt till honom.
Hennes avfärd från hemmet i Kiev var dramatisk.
– Jag hade 15 minuter att packa ihop en ryggsäck, krama min mamma och lämna huset.
Hon tänkte också, liksom Oksana, när hon begav sig att ”kanske blir det en månad, kanske två, och sedan är vi tillbaka”. Nu är det ett år som har gått även för henne.
– Det är jättebra att vi kan arbeta. Annars sitter vi i telefonen hela tiden, med nyheter och bara läser, läser, läser. Det är väldigt bra att vi kan göra något. Att vi kan vara behövda.
Vill du stanna eller återvända om det finns möjlighet?
– Jag lever i nuet. Jag vet inte vad jag ska göra imorgon. Idag lever min mamma och mitt hus är okej, men imorgon vet jag inte. Men jag vill till min mamma igen. Jag vill krama henne. Hon är en gammal människa och ville inte lämna sitt hus. Vi har också en gammal hund som är femton år där.
Snart kommer första lönen, vilket många ser framemot. Pengarna från Migrationsverket har varit svårt att få att räcka till.
– Det har varit stor stress, när man ska handla saker. Ibland har jag stått i mataffären och tänkt ”jag kan handla blöjor och välling, men hur ska jag leva sedan”, berättar Oksana Budonna.
Klassen i tårar: ”Ni har träffat en svensk ängel”
SFI-läraren Anna Wågdahl kommer förbi bordet och berättar att kommunens integrationsstödjare, som de haft mycket kontakt med, ska komma förbi och säga hejdå till alla deltagare. Hon ska sluta. Ksenya och Oksana skyndar iväg för att köpa blommor.
De pratar varmt om volontärer som hjälpt till med språkstudier, i bland annat Hindås, men kanske särskilt varmt om integrationsstödjaren, och tycker att det är tråkigt att hon slutar. De har haft mycket kontakt med henne angående projektet, men också för olika praktiska angelägenheter.
– Hon har varit som en mamma, som en syster. Du har kunnat kontakta henne på kvällen, på natten. Hon har hjälpt till med allt, säger Oksana Budonna.
Och det är många tårar i klassrummet när alla kramar hejdå.
– Ni har träffat en svensk ängel, men det kommer flera, säger en lärare, även hon med tårar i blicken.
LÄS MER:Mariia siktar på att jobba som läkare – även i Sverige
LÄS MER:Ukrainska flyktingar får unik utbildning i Härryda kommun
LÄS MER:Flera företag lurade – kvinna åtalas nu för penningtvättsbrott
