Traditioner och ritualer har för undertecknad länge varit en hämsko och tvångströja. Att underkasta sig på förhand bestämda måsten har ofta känts som kvävande, lite begränsande. Högtider eller helgdagar med ständigt samma mat, ständigt samma människor, höst in, vinter ut, sommar hit, vår dit. Sill, potatis, köttbullar. Skål, hurra och så vidare. Och så en nubbe på det, tack för kakan.
Men det finns en återkommande högtid som jag välkomnar med tacksamhet. Den tid på året då mörkret faller men ljusen fyller ut både i rum och själ. När ljuslågorna sprider sitt sken genom lyktorna, över sten och lott, som fyrbåkar i den svarta kvällen. När ljuskäglorna blir som vittnesmål om att de som kommit före men numera inte längre är bland oss ändå fortfarande är med oss, att de fortfarande betyder något. Att de inte levt förgäves.
Förtröstan över att en dag kommer ljusen framför ens egen sista hemvist påminna omvärlden om att även jag funnits. Att man inte kommer vara bortglömd.
Kanske beror min vördnad inför upplevelsen att vandra längs med den knarrande singelstenen genom gångarna, på att tystnaden tillåts råda. Bortom kyrkogårdarnas gränser pågår världens hast och jämmer, men innanför dess murar sänks ljudnivåer och hastigheter medan sinnesstämningarna lugnar ner sig.
Ingen polarisering, inga debatter, diskussioner eller meningsskiljaktigheter. Inför döden påminns vi om vad vi saknar – tystnaden får oss att höra våra älskade insomnade.
Men även de vi inte älskat, inte saknar, men ändå fortsätter leva med. De vars existens skavde gentemot vår egen. De som gjorde oss besvikna, sårade, de som svek eller inte levde upp till våra förväntningar, blir helt plötsligt lättare att samspråka med. I tystnaden inför graven går det att lyssna, känna efter, kanske förlåta. I vart fall acceptera det som blev men borde ha varit annorlunda, eller det som aldrig blev överhuvudtaget.
Vid graven vidrör jag lugnet som jag längtat efter. Vid graven tillåter jag mig själv att sakta ner. Att stå stilla. Att tänka och känna efter. Att våga ställa frågor jag normalt inte vill ha svar på. Vid graven förlåter jag mina nära och käras tillkortakommanden samtidigt som jag kommer ihåg de ljusa minnena jag glömt bort.
Vid graven i slutet av gången, i sinnets dunkel, har jag äntligen kommit hem. Allhelgona bär mig dit.
LÄS MER:Så många reser till och från Landvetter flygplats
LÄS MER:Mölndal tar över Härrydas hantering av dödsbon
LÄS MER:Helgtips i Härryda: Pop-up hos Sollan och söndagsbio
