GP-journalisten lämnade stan för Hällingsjö – skriver trots pension

Journalistveteranen tar emot i hemmet i Hällingsjö. Vi slår oss ned i en soffa med utblick över området runt Björkängsvallen.

Det är här han valt att slå sig ned. Dryga halvtimmen med bil till Göteborg. Uppväxt i Kortedala men för drygt 30 år sedan hittade han tillsammans med familjen ut till Hällingsjö.

– Tio minuter till bussen, den går ju minst en gång i timmen. Det är överkomligt.

Hur kom det sig att ni hamnade här ute?

– Ja, det var när jag hade fyra barn. När de var små, så bodde vi i Olskroken. Och det var då när det var riktigt dålig luft också, va. Så man var ju på barnavårdscentralen minst en gång i veckan. Och då fick jag köpa det här huset för ett bra pris, och när vi flyttade hit, så var det ju slut med barnavårdscentralen och så. Det var ju friska luften och allt, det var ju hur bra som helst.

Han är precis klar med den tionde upplagan av Idrottsarvet, en bok han skriver för Idrottsmuseet i Göteborg. Det har han gjort sedan han gick i pension från sin roll som sportreporter på Göteborgs-Posten 2013.

Då hade Cege Berglund tillbringat nästan ett halvt sekel på samma tidning och bevakat idrott över hela världen. Han berättar om hur det gick till när han först kom in på tidningen 1963.

– Det var nämligen så att min moster jobbade som servitris på det som då hette Metz tesalonger på Kungsgatan. Och Harry Hjörne och hans fru gick dit en gång i veckan och drack te.

När Cege gick ut realskolan visste han att han ville bli journalist, men inte hur han skulle gå till väga. Men då nämnde mostern för Harry Hjörne att hon hade en systerson som ville bli journalist. Sagt och gjort.

– Och då gjorde han någon anteckning. Han gillade att rekrytera på det viset. Och sen fram i augusti så hade GP en annons om att de sökte vaktmästare som det hette. Det var ju springpojkarna.

Cege hann knappt notera annonsen från GP innan vaktmästarchefen Mette Kurt Hofgren ringde.

– Och han ville då att jag skulle komma och prata. Han hade hört då att jag ville börja på GP. Så jag kom ner där en dag då. Och det tog inte en lång stund så hade jag tydligen gjort ett bra intryck, så jag var anställd. Och dagen efter gjorde jag min första arbetsdag.

En tid senare fick Cege göra sitt första knäck som idrottsreporter.

– Det första var en brottningstävling i X-huset. Och sen när jag börjat med det så fick jag göra mer och mer. Tills då de för en gångs skull sparkade en man på sporten.

Är det någonting som inträffade sällan annars?

– Ja, på GP var det väldigt ovanligt. Harry ville aldrig sparka någon. Utan då fick man verkligen göra bort sig. Och det gjorde ju den här killen då tydligen. Så han fick sparken och då fanns det en vakans. Och då plötsligt blev jag anställd på sporten. Det var en jätteskräll. Jag hade inte ens fyllt sjutton.

Det första mästerskapet han fick bevaka för GP:s räkning var OS i Mexiko 1968. Därefter har det blivit några till. Femton olympiska mästerskap för att vara exakt.

Det är lätt att tappa räkningen om en tänker på hur många texter som Cege Berglund har skrivit genom åren. Det är dock inget som syns i hemmet. Enligt egen utsago har han varit dålig på att spara sina egna alster genom åren

– Jag har ju aldrig samlat på mina texter. Jag har lite annat kvar. Vi var ju väldigt produktiva då. Ja, nästan alla. Jag tror vi gjorde 10 000 artiklar på ett år.

Med det sagt, finns det någon idrott som varit roligare att skriva om?

– Jag har ju gjort mycket på handboll. Jag har gjort väldigt mycket skidor. Jag har gjort mycket brottning. Jag var kompis med Mikael Ljungberg till exempel.

Just det, Mikael Ljungberg. Brottaren som tog både OS, VM och EM-guld under sin aktiva karriär.

– Han var en av de få idrottsmän som kom när jag fyllde 50 år. Jag kände honom väldigt väl.

2004 tog Mikael Ljungberg sitt liv, efter en längre tids problem med psykisk ohälsa.

Cege Berglund har varit engagerad i Mikael Ljungbergs minnesfond.

– De har ju en stor golftävling varje år. De samlar in medel då och så donerar de till stipendier till och med.

2013 gick han i pension. Förutom en utflykt till Aftonbladet i mitten på 70-talet har Cege varit GP trogen.

Hur ser du på att du har varit så lojal? För det måste man ju säga.

– Ja, men samtidigt, man hade det väldigt bra på Göteborgs-Posten. Som du sa, det fanns inte ens en budget att hålla sig till. Då låg man bra till och det var inte det att man fjäskade och så. Man hade gjort tydliga resultat och det hade fungerat. Så fick man ett förtroende på den tidens GP som nog inte finns längre.

Helt har han inte kunnat lägga ned skrivandet. Det har dock blivit en del arbete efter pensionen 2013.

– Ja, jag har skrivit i den här nättidningen Spanaren ett tag. Men det har jag slutat upp med. Det är ju också ideellt.

Han har även arbetat med Handbollsakademins tidning.

Har du några favoritlag? Vågar jag fråga?

– Ja, när jag växte upp, sedan jag var liten, första gången jag gick på handboll, då var Heim svenska mästare. Så då började jag hålla på Helvico.

När intervjun börjar närma sig sitt slut kommer Cege på en grej. Han må ha varit sparsam med att spara sina egna texter, men det innebär inte att det inte finns andra prylar han har fått med sig genom åren.

Ett minne som kommer från ishockey-VM 1981 på hemmaplan, när han fick Sergej Makarovs klubba. Komplett med flera av de stora stjärnornas autografer på.

Efter finalmatchen i VM valde Cege att vänta utanför Scandinavium, för att kunna hälsa på Sergej Makarov. Efter en stund kom också den ryske stjärnan ut. När han såg Cege vände han dock snabbt in i katakomberna igen.

– Då kom han tillbaka med den där. Då har han tagit alla autografer på den också, vet du. Så det är hela Sovjets VM-lag 81, inklusive gamla generationen och nya. Helt otroligt.

LÄS MER:Härrydaborna i inkomsttopp i Västra Götaland – här tjänar man mest och minst

LÄS MER:Hällingsjöman slipade kniv vid Scandinavium

LÄS MER:Läsarnas egna bilder på norrskenet

Gustaf Hallin

gustaf.hallin@stampen.com