I ett litet rum med blå tapeter har Annika Kjeller sitt kontor hemma i huset. På väggen hänger en tavla med en kvinna som läser, med sin hund vid sidan av fötterna.
– Det känns väldigt rofyllt här. Drömmen är att inreda ett kontor i en lada, en lokal som möjliggör utrymme för kreativitet och lek. Men jag får ta en sak i taget.
”Barn har hundra språk”
Att prata om sorg med barn tycker Annika Kjeller är bäst i deras hemmamiljö. Inför hembesöken hos familjer går hon fram till en hylla i rummet. Där finns handdockor, lego, sagoböcker och pärmar. På golvet bredvid står två väskor, en resväska som är köpt på loppis som Annika målat i ljuslila ton, och en mindre väska i en mer neutral beige färg.
Just väskorna är viktiga redskap under hembesöken. De fylls med passande innehåll. Penslar, papper, känslokort.
– Allt möjligt som du kan använda med händerna. När jag går iväg har jag även lera, men den hämtar jag i kylen. Och att det är besök i hemmen, det är för att barnet ska känna sig så trygg som möjligt, säger Annika Kjeller.
Den färgglada väskan tar hon med sig om hon ska möta yngre barn. För tonåringar väljer hon den mer neutrala.
– Barn har inte bara ett språk, de har hundra. Det gäller att tänka till. Jag kan till exempel skapa illustrationer utifrån det barnen berättar, som vi sedan kan prata mera om. Barnet kanske berättar om en begravning, då ritar jag det. Man får vara kreativ och leka sig fram till barns berättelser. Men det ska vara på barnens villkor. Anpassat efter ålder, säger hon och fortsätter.
– Det är viktigt att komma ihåg att barn har rätt att sätta ord på sina känslor och få ta del av det som händer. Efter all erfarenhet av arbete med barn och unga i sorg och andra svårigheter ser jag hur det med kreativa metoder kan hjälpa barn och unga att prata om det svåra.
Max fick inget stöd
Det är nu tolv år sedan som Annika Kjeller insjuknade i aggressiv bröstcancer. Vid undersökningarna upptäckes även en hjärntumör. Då var hennes son Max fem år. För Annika och hennes man föll världen samman. För ett tag. För Max skull, som själv insjuknat i diabetes typ 1, ville de att livet skulle vara så normalt som möjligt. Familjen anpassade sig så småningom till den nya vardagen, som blandades av sjukhusbesök, cellgifter och vanliga vardagsaktiviteter.
Men när Max var 9 år började Annikas hjärntumör att växa, och världen föll på nytt i bitar.
Både hon och hennes man upplevde att Max tagit beskeden bra. Men när tumören, som visat sig vara godartad, skulle opereras bort flera år senare bröt Max ihop.
– Det visade sig att han hade burit på oro och sorg ända in i sina tonår. Alltså nästan hela sin uppväxt. Det kändes hemskt. Vi kunde förstå det, men att smällen skulle bli så hård vid min hjärntumörsoperation såg vi inte komma. Rädslan för att jag skulle dö fanns med honom även efter många år. Det är där mitt engagemang för barn och unga kommer ifrån, jag har förstått hur hårt och länge sorgen kan sitta.
Det tog tid innan Max var på fötterna igen. Där och då kände hon hur viktigt det var med stöd utöver det sjukvården kan erbjuda. Som patient fick hon hjälp av sjukvården, men som förälder fick hon ensam stötta sitt barn.
– Hur mycket hjälp du än har fått av kurator och så vidare, så står du ändå själv när du stänger dörren hemma. Men det här är viktigt att säga, det här inte ett företag som erbjuder behandling, utan det handlar om stöd. Jag vill hjälpa barn, på ett kreativt och pedagogiskt sätt, att sätta ord på sina känslor. Och jag vill hjälpa familjer att hitta hopp och kraft att se framåt, och nå varandra.
”Vill bredda begreppet sorg”
Med en bakgrund inom förskolan har Annika Kjeller arbetat med barn och unga i 25 år, utöver det vidareutbildade hon sig i sorgebearbetning riktad mot barn. Sedan startade hon ett regionkontor för Randiga huset i Göteborg, en ideell organisation som stöttar barn och unga i sorg. Det drev hon i flera år innan hon tog steget mot att bli egen.
– På Randiga Huset handlar det om barn som upplevt dödsfall. Jag vill bredda begreppet sorg, som ofta kopplas till döden. Barn som exempelvis är hemmasittare, de upplever ju också en sorg. De kanske har förlorat kontakten med vänner, missat mycket i skolan och liknande.
I det egna företaget, som hon döpt till K Mentorway, har hon bakat in personliga erfarenheter både från det privata och yrkeslivet. Hon träffar familjer och föreläser, och utbildar professionen.
– Jag har haft föreläsningar för exempelvis kommunen om hur man kan prata med barn om svåra saker, som när kriget brutit ut i Ukraina.
Men livet som egenföretagare är inte alltid en dans på rosor.
– Sedan jag startade i våras lever jag knapert för att kunna spara ihop till en företagsbuffert. Ett mål jag har är att jag så småningom skulle vilja kunna erbjuda kostnadsfri, eller subventionerad, stöttning till familjer. Det hade känts bäst för min egen del.
Har du också en berättelse att dela med dig av? Hör av dig till oss genom e-post på redaktionen@harrydaposten.se
