Kanske är det någon svampplockare som fått skrämselhicka när de varit ute i Härrydas skogar. För ibland så kommer de kravlande över mossa och sten, med slamrande motorer och smällande kanoner – Hans Karlssons radiostyrda pansarvagnar. Men trots sin hotfulla uppenbarelse gör de inte en fluga förnär.
Den 75-årige Härrydabons intresse för pansarvagnar började för tretton år sedan. Sedan dess har han byggt ihop 16 stycken, både från färdiga modellsatser men också helt från grunden. Den största är en amerikansk Sherman-tank i skala 1:6, 70 kilo tung och med en massa elektroniska finesser som Hans fixat hemma i sitt garage.
– Allting som är radiostyrt – det är väl det som har varit drivkraften hela tiden. Allting som går att sätta i en radiostyrning är ju kul.
Men intresset för radiostyrt började redan i barndomens Pixbo på 50-talet. Och något av det första Hans testade var flygplansmodeller.
– De ramlar ner, du lagar, de ramlar ner, lagar, ramlar ner. Allt som du skickar upp i luften kommer ju förr eller senare ner, berättar Hans om när han minns tillbaka till barndomens första misslyckade försök. Sedan dess har han gett sig på alla typer av fordon i mindre format, från båtar till drönare.
– Det är tekniken runt det hela. Då gör du dina egna grejer, det är en jäkla komplicerad historia inuti dem, va. Du kan ju köpa sådana här färdiga om du vill. Men det är ju inte lika kul. Och så brötar dem, smäller, hasar och håller på, säger Hans på frågan om vad som är så kul med pansarvagnar.
Ett mansdominerat intresse: ”Inte nål och tråd precis”
Man skulle kunna tro att Hans Karlsson var relativt ensam om sitt intresse, men bara i Härryda finns det fem stycken entusiaster, även om ingen har så många pansarvagnar som Hans. Gruppen ses några gånger om året för att ”köra tanks och prata skit”
– Så grillar vi korvar och sedan åker vi hem igen.
Förutom pansargänget i Härryda åker Hans land och rike runt för att träffa andra entusiaster. Senast var han nere i Tyskland, där 70 radiostyrda pansarvagnar visades upp, somliga vägde så mycket som ett halvt ton. Men Hans är inte nervös när han ska visa upp sina hemmabyggda alster för andra tanks-tokiga.
– Nej, det är inga problem. Om det kommer fram någon som säger: ”Varför har du en sån där?” Ja, det var en sån där. ”Ja, men det var inte så i verkligheten.” Men jag har en sådan, det passar mig. Vad andra har skiter jag i, säger Hans.
Men är det god stämning eller finns det konkurrens mellan er?
– Nej, det finns inget tävlande över huvud taget. Varje gubbe bygger ju sin grej, säger Hans och berättar att ingen tank är den andra lik.
Men är du stolt över vad du har åstadkommit?
– Nej, det tycker jag inte. Det är som att titta på en cykel, säger Hans Karlsson och menar att färdig blir man aldrig riktigt. Sherman-tanken har han byggt på i sju år.
– Vissa håller ju på med sina tankar i kanske 20 år.
Min fördom säger mig att det här är ett intresse som domineras av män, är det så?
– Många tjejer är det ju inte, det är ju inte nål och tråd precis. Men det finns väl två tjejer här som kör tanks här. Alla är ju olika här i världen. Men i Tyskland finns det ganska många kvinnor som håller på, berättar han.
Härrydas beredskap är god
Hans Karlsson blickar upp mot en annan Hans – stormen som var på ingående då Härryda-Posten träffade honom i början av veckan.
– Nej, det regnar för mycket, säger Hans till en något besviken reporter som hoppats få se pansarvagnarna ”in action”. Tekniken klarar inte av regnet.
– De kan åka fram och tillbaka och göra ett jäkla oväsen, säger Hans och berättar att hans Sherman-tank puffar ut små rökmoln av barnpuder när den ”skjuter” imaginära nazister i Härrydas skogar.
Så Härrydaborna kan känna sig trygga med att vår beredskap är god utifall kriget kommer?
– Jajamän, den är bra, säger Hans Karlsson med en plirig blick.
LÄS MER:Så ska du agera för att undvika vattenskador – och så gör du om olyckan är framme
LÄS MER:Mölnlyckescouter evakueras i Sydkorea – tyfonvarning avbryter jamboreen
