Härryda-Posten har bestämt träff med familjen på en pizzeria i centrala Mölnlycke mitt i lunchruschen. En av de två sönerna Illiya Kopyl, 12, har kommit halvvägs med en Africana. Hans lillebror Nazarii Kopyl, 5, sitter bredvid och spelar på sin mammas Irynas mobil.
Deras pappa och Irynas man Dmytriy Kopyl är på jobbet. Han är snickare på en av öarna i Göteborgs skärgård. Jobbet fick han genom en vän som har ett företag i Sverige och av ren slump hade Dmytriy åkt till Sverige i januari för att han fick förfrågan om jobbet. Nu bor familjen i vad Iryna beskriver som ett litet hus i Landvetter, även det ordnat via vännens företag. Inom en månad behöver de dock ha hittat någon annanstans att bo.
Allra helst hade familjen bott kvar i sitt eget hus i hemstaden Vinnytsia i centrala Ukraina.
– Vi hade det väldigt bra och trodde inte att det skulle bli ett krig. Vi lämnade allt för att vi behövde tänka på våra barn. Det är jobbigt när jag minns tillbaka, säger Iryna. Hon tar ett par extra andetag innan hon fortsätter berätta familjens historia.
Strax efter att Ryssland anfallit Ukraina åkte de till hennes pappa och barnens morfar.
– Två veckor efter att kriget startade sköt en stor raket sönder infrastrukturen i den staden. Då sa pappa att vi behövde åka för att nästa raket hade kunnat vara i hans hus. Då bestämde vi oss för att lämna och tog våra kläder och åkte.
– Jag sa till min pappa att du kan komma med oss men han ville inte lämna sitt hem för han har bott där hela sitt liv. Han tyckte det var för jobbigt att lämna.
Chocken var förlamande
Irynas fokus var på barnen. I övrigt säger hon att det inte kändes någonting.
– Det var en enorm chock.
Första stoppet blev hos vänner i Polen som hjälpte dem med att köpa bussbiljetter till Göteborg. Hela resan från Ukraina tog fyra dagar nästan utan sömn. Ettusen dollar kostade resan.
– När vi åkte med bussen i Ukraina var det mycket folk. Det var en väldigt stor stress för alla. Vi förstår inte varför Ryssland attackerar oss.
Väl framme i Göteborg i början av mars mötte maken och pappa Dmytriy upp dem vid Stenpiren.
– Jag bara grät. Och barnen också. Vi var väldigt glada att se honom. När vi kom fram vägde jag bara 49 kilo. Men nu är vi alla tillsammans och säkra i alla fall.
Sakta har de byggt upp en ny vardag i Sverige. Illiya går i skolan i en klass med många internationella klasskamrater.
– Det är bra, kommenterar han blygt på frågan om hur det är.
I Sverige är lärarna mindre stränga tycker han och även om han inte kan prata så mycket svenska förstår han det mesta som sägs.
Lillebror Nazarii går på förskola och blandar ukrainska, engelska och svenska. Han tycker verkligen om att måla, berättar Iryna och skrattar till men blir snabbt allvarlig.
– Han säger ofta: ’När åker vi tillbaka till Ukraina? Jag vill träffa mina vänner’. Han har träffat en kompis i Göteborg via organisationen Hjälp Ukraina Göteborg.
Hjälper Ukraina från Sverige
Själv arbetar Iryna med städ på ett hotell i Göteborg. I Ukraina var hon administrativ personal på ett lokalt kontor för en statlig skolmyndighet.
– Först ville jag jobba som assistent här i Sverige men min svenska var inte tillräckligt bra för det.
En del av pengarna som de tjänar skickar de hem till hennes pappa, en del skänker de till organisationen Come back alive som förser den ukrainska armén med bland annat kläder och mat.
Nära och kära som är kvar i Ukraina pratar de med via samtal på Facebook Messenger.
Hon refererar till ett av samtalen med en vän.
– Han säger att det finns många barn som inte har några föräldrar nu. Det är fruktansvärt.
Även den äldsta sonen tänker på dem som är kvar i Ukraina.
– Han frågar varför barnen måste dö. Han kan inte förstå varför de behöver dö. Han säger att barnen är oskyldiga. Jag kan bara svara att jag inte vet.
”Vill bara ha fred”
Under hela intervjun lyser hennes uppgivenhet i ögonen. Blicken är trött och lite tom.
– Jag kan inte ens uttala hans namn, Rysslands president. Ingen i Ukraina kan förstå. Ukrainare vill inte ha krig. Vi vill bara ha fred.
De känner fyra ukrainska familjer som bor i närområdet men hinner sällan träffa dem. Nyheterna hemifrån får de via en chattkanal med information som staten skickar ut.
Mottagandet i Sverige har varit bra men det tog tid att få alla papper på plats.
– Det beror nog på att vi inte är svenska medborgare och att det kom så många från Ukraina, säger hon.
Alla svenskar de träffat har velat hjälpa till. Det tackar hon för flera gånger under samtalet.
– De frågar vad vi behöver och om vi behöver pengar men då säger jag nej för vi jobbar. Vi vill göra det och vi vill betala skatt.
Den allra första kontakten fick familjen med organisationen Hjälp Ukraina Göteborg.
– De har hjälpt oss med samtal och kontakt med Skatteverket. Vi fick en gratis kurs i svenska och kläder som svenskar hade gett.
Vad tänker du om framtiden?
– Vi tror på Ukrainas armé. Vi tror på seger. Vi vill bara ha fred och komma hem och att Ukraina ska kunna blomma som en blomma. Hemma är den bästa platsen att vara på. Men vi vet inte när vi kan återvända. Det är så många raketer varje dag.
Antalet personer som ansökte om uppehållstillstånd hos Migrationsverket för asyl eller enligt massflyktsdirektivet ökade kraftigt i mars 2022. Antalet ansökningar var då drygt 29 000. Ungefär 27 000 var ukrainska flyktingar.
Inom Ukraina är sju miljoner människor på flykt och sju och en halv miljon har lämnat landet. Totalt är drygt 17 miljoner ukrainare drabbade.
I dagsläget har Härryda tagit emot ett 60-tal ukrainska flyktingar.
Källor: SCB, UNHCR och Härryda kommun.
