”JENNY!”, viskar jag så starkt att jag lika gärna kunnat prata, samtidigt som jag vevar med armarna så att hon ska se var jag är mellan tallstammarna. Min kompis hör inte.
”JENNY!!”, vrålar jag och fortsätter veva med armarna för att visa att hon ska komma. Det är ju ändå inte många som kan höra mig. Vi befinner oss långt ifrån hus, vägar och stigar.
”JÄTTEMÅNGA!! STORA!!”, får jag fram flaxande med armarna som någon som befinner sig i nöd på en öde ö när det passerar ett flygplan i skyn. Äntligen hör hon mig och kommer älgande mellan träden. Hon sjunker ner och vi börjar fotografera årets första, helt orörda kantarellskatt. Sedan plockar vi dem andäktigt.
Vad är det då som gör att vi kan vandra och scanna av omgivningen i timmar i hopp om att få tag på skogens guld, när vi inte ens vet om vi kommer hitta några? Det är ju inte alla kvällar som bjuder på vindstilla promenadtemperatur utan mygg och flugor innan de gula löven har fallit.
Jag tänker att en kantarelltur inte skiljer sig supermycket från geocaching eller Pokémon Go som var populärt för några år sedan. Man är ute, man letar, man har ett mål och man får frisk luft på köpet. Och så får man se ut lite ut lite hursomhelst i skogen. Jag kommer på mig själv nästan springa till nästa kantarellkluster när jag väl fått syn på de lysande gula prickarna.
Inte för att någon annan riskerar att hinna dit före mig. Nej nej, det är enbart glädjen det handlar om.
Känslan skulle kunna jämföras med den glädje som Pheobe i serien Vänner känner när hon är ute och springer med sin alldeles unika springstil. Lätt bakåtlutad springer hon med höga, utåtvinklade knän samtidigt som hon viftar med armarna – och ett stort leende. Hennes vän Rachel skäms lite över henne eftersom de springer utomhus i New York, där andra kan se dem.
Jag känner mig precis som Phoebe när jag får syn på nästa kantarellställe.
Tjusningen med att gå ut i skogen är att man heller aldrig riktigt vet vad man kommer hem med
Ge människan ett rimligt mål eller uppgift och skicka ut henne i skogen. Hon kommer återvända leende. De meningarna skulle kunna översättas till latin och spikas upp lite varstans.
Dagen efter den stora kantarellpremiären är jag återigen ute i skogen, men i motionsspåret längs med Finnsjön denna gång. Plötsligt ser jag tre små barn sitta vid promenadstigen bredvid en parkerad vuxencykel. Det går ingen nöd på barnen, de verkar nöjda, men jag söker ändå efter en vuxen i närheten. Till slut ser jag den vuxne djupt försjunken plockandes blåbär på en kulle lite längre in mellan träden. Är det inte kantareller så är det blåbär.
Tjusningen med att gå ut i skogen är att man aldrig riktigt vet vad man kommer hem med – eller hur mycket man hittar för den delen. Det är därför jag alltid har en påse i fickan och inte en stor svampkorg eller hink. Den inger rimliga förväntningar.
LÄS MER:Gula kantareller är inte allt – här är andra goda matsvampar
LÄS MER:Ägare och vice vd för Pixbos storsponsor blir ny herrtränare
LÄS MER:Antagningskraven ökar till flera gymnasieprogram i Härryda
